Jag kom dit och då står min lilla sparvmamma, för hon har blivit så liten och tunn pga sjukdomen, och sopar golvet. Jag ville fylla på fotbaljan med vatten men det fick jag inte. Hon ville nog att jag skulle få känna mig ompysslad.
Hon är så fantastisk min mor. Jag satt och tittade på henne när hon pysslade med mina misshandlade fötter. Hon är en sån kämpe. Trots att styrkan i armarna börjar avta så fortsätter hon att fila fötterna för hand istället för att använda maskinen.
Jag satt där och tänkte på många minnen med henne. Tårarna var inte långt borta men jag vill inte gråta nu.
Hur ska det bli utan henne, hon har ju alltid funnits där?
Jag älskar dig, min fjärilsmamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar