Utan internet

I söndags var det ett oväder som heter duga hemma i Annarby. Efter det så fungerar inte vårt internet.

Jag åkte och hämtade ut ett nytt modem som Marcus kopplade in men det fungerade fortfarande inte. Enl Telia så har dom ett STORT problem som ska vara avklarat kl 11.00 i dag.

Spännande om det är avhjälpt och vi har internet när jag kommer hem i dag.

Man klarar sig väldigt bra utan, men det är dags att göra räkningarna........

En så vacker text

Nar jag satt och åt frukost igår och läste morgontidningen så hittade jag en så vacker text i en dödsruna:

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd.

Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut ur hamnen, ut på det öppna havet.

Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.

Då hör du att någon vid din sida säger: "Nu har hon lämnat oss".

Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid kajen!

Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det någon på en annan strand, som ser henne dyka upp vid horisonten. Någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.

Mycket som händer nu

Oj, jag vet knappt var jag ska börja.....

Mor ligger på sjukhus med dubbelsidig lunginflammation. Det började i lördags att jag blev uppringd kl 04.20 av nattpatrullen som blivit larmade av mamma. Hon hade väldigt ont och trodde det var gallsten. Ambulans på väg.


Jag kastade på mig kläder och åkte ner till henne. Det var en otroligt vacker morgon, solen sken och det var så där skirt i luften.


När jag kom hem till henne så hade ambulansen kommit. Sjukvårdspersonalen var jättegullig och trodde inte det var gallan utan snarare njursten. Fick sitta fram i ambulansen, första ambulansturen för mig. Mamma fick smärtstillande under vägen.

Efter ett antal timmar och att hon blivit inlagd så fick hon åka hem. Dom hade då röntgat henne men inte hittat något och hon hade inte lika ont längre. Hon fick med sig smärtstillande medel hem.

Söndagen så sov hon mest. I måndags morse blev jag uppringd av min bror, Stefan som berättade att dom var inne på sjukan igen. Troligtvis lunginflammation. Hon blev inlagd igen på infektionsavdelningen och när jag kom dit satt hon upp på sängen och såg pigg ut. Då hade pencilinet börja verka och hon sa att hon mådde bättre.


Dagen efter när jag kom till henne så strålade hon. Pigg som en mört, sovit jättebra och skulle kanske få åka hem dagen därpå. Vi tog en liten promenad ute i en rullstol utan luft i däcken. Det var en varm och härlig dag det med.

Tidigt igår morse så sms:ar mamma att hon har blivit sämre. Jag var där en stund sen ville hon sova. Hela familjen var hos henne en stund igår kväll. Ska åka in till henne snart igen och enl sms nu på morgonen så har hon inte feber längre.

Eide, min älskade son. Det fungerar inte riktigt som det ska i skolan. Han har en helt underbar fröken. Hon är lyhörd och vi har mailkontakt varje dag.

Eide jobbar väldigt bra när hon är i närheten. Lämnar hon klassrummet så flipprar han ur och lägger sig på golvet eller går till någon klasskamrat och stör den. Han tror att om han inte gör arbetet så försvinner det nog av sig självt.

Han hamnar lätt i konflikter även om han försöker att lösa dom.

Det som är väldigt tråkigt i hela det här är att det finns en till "fröken" som Eide har haft sedan 6-års. Hon gillar inte Eide och visar det tydligt. Eide märker det och tycker då självklart inte om henne heller. Det känns som om han får skulden för saker som inte behövs anmärkas om ens.

Jag har själv stått och sett på när hon bannar honom fast han inte gjort något.

Nu fick jag veta häromdagen att hon inte, tack o lov, ska följa med upp i 2:an. Eide´s riktiga fröken tror att det kommer lösa sig med hans arbetsproblem.

Eide säger inte så mycket om det är något som stör honom. Jag vet inte hur han mår innerst inne. Han har fått gå igenom så mycket för att vara så liten, med tanke på anhöriga och vänner som gått bort eller är sjuka.

Jag som mamma har ju inte varit den roligaste heller säkert, är så trött hela tiden. Han kanske inte får den uppmärksamhet han behöver av mig.

Nu orkar jag inte skriva mer men något som jag ser fram emot är helgen. Då tar farmor och farfar hand om barnen, tack för att ni finns. Så ska Marcus och jag åka bort till Häringe slott. Ska bli så skönt!!!

Förbannade sjukdom

Jag verkligen hatar min mammas sjukdom!!! Jag vill ha min mamma, en frisk mamma.


Jag mår själv jättedåligt nu och vill sitta i min mammas knä och bli gungad. Att hon pratar tröstande till mig. NEJ, det går inte för den f-bannade j-la sjukdomen. Det är inte på samma sätt när hon måste skriva allt. Jag tror inte hon får ur sig allt som hon vill säga.



Vem ska trösta Knyttet????