Äntligen, efter flera månaders väntan så har jag äntligen kommit fram till dagen före. Det är inte någon som vetat om vad jag gått och grunnat över dom senaste åren. Jag har bara berättat det för Marcus, om mina tankar.
Först när jag fått klart med operationsdatum så funderade jag på om jag skulle säga något till mina vänner. Jag beslutade att göra det och jag har fått jättefint stöd av dom. Jag tycker så mycket om dom.
Nervös är jag inte heller. Är det positivt eller negativt?? Klart att jag inte vill dö, det är alltid en risk att bli sövd. Men blir det så, så är det väl menat så. Om det skulle ske, så ska jag se efter mina älskade som är kvar här och vaka över er. Nog pratat om sånt..........
Jag har ikväll gett mig själv en spruta. Det var ju en upplevelse. Man vet ju hur det känns att bli stucken men att sticka någon (nu då sig själv) genom huden och in i köttet, det kändes lite segt. Nålen var så tunn, så tunn.
Nu måste jag krypa till kojs. Go natt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar