På jobbet har vi börjat med vandringsböcker. Dvs ta med dig en bok du inte längre vill ha kvar, det finns säkert någon annan som vill läsa den.
Så kom jag över boken "MIG ÄGER INGEN" av Åsa Linderborg.
Boken handlar om Åsa´s uppväxt med sin pappa som är alkholist. Mamman lämnar Åsa hos sin pappa med förklaringen: Eftersom jag gör pappa så ledsen så lämnar jag det bästa jag har kvar hos honom. Du, Åsa.
Varför gör man så mot sitt barn?
Eftersom min egna biologiska pappa är alkoholist så känner jag igen mycket i boken. Jag tycker om boken och författarinan skriver mycket enkelt och bra. Skildrar sin uppväxt utmärkt.
Jag fasar för den dagen min biologiska pappa går bort. Jag är enda barnet (vad jag vet). Han har inga syskon. Så att röja upp efter honom blir inte kul.
Tänk det här med blodsband. Inte sjutton ser jag honom som min pappa. Han är en liten "gubbe" som ringer en gång i veckan. Jag har växt upp med en man som jag nu på senare år verkligen sett som min pappa. Han var mina barns morfar och en bättre morfar kunde dom inte ha fått. Jag saknar honom så mycket, så mycket. Allt man inte fick sagt. Hur mycket han betydde för mig.
Så därför, kom ihåg att säg det hellre en gång för mycket än en gång för lite. Plöstligt är det försent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar